Nu sitter jag på hemmakontoret, bröstvårtorna har slutat svida(glömde tejpa, ny tisha, löpare förstår), jag haltar inte längre och det värsta smärtorna har återigen gått över till sitt ”normalläge”.
Uppladdningen inför den tredje delen av klassikern blev något helt annat än vad jag hade i tankarna. Så vi tar väl upp tråden där jag slutade sist, så alla är med banan.
Ni minns att jag hade lite ont i ryggen och riskerade att bomma Vansbrosimmet men lyckades på något mirakulöst vänster ta mig runt?! Det var alltså ett diskbråk som konstaterades av läkarna efter dubbla röntgenplåtar.
När jag frågade om det går att springa med diskbråck, så svarade han:
-”JA…men”
-”Tack, det var det jag behövde veta”
När jag då nämnde Lidingöloppet, så frågade han efter att ha lagt ihop ett plus ett:
-”Lidingöloppet, som Lidingöloppet om två veckor?”
-”Precis” 🙂
(Röntgenbilden)
Ni behöver inte hänga med i hela konversationen och jag säger inte att man inte skall lyssna på läkare men ibland så måste man också gå lite på magkänsla. Ställa frågan till sig själv om det faktiskt går och våga göra ett försök.
Jag fattar att man inte skall jubla över ett diskbråck besked men för mig innebar det att jag visste nu i alla fall var det var och nu behöver jag bara hitta ett sätt att göra något åt det.
Som ni säkert redan räknat ut så har jag nu lagt studsmatte-karriären på hyllan men jag kan fortfarande inte riktigt greppa det. Jag bröt ryggen och krossade fötterna den där dagen för två år sedan men efter det, bestigit berg, genomfört triathlon och cyklat 30 mil mm. OK, jag förstår, man behöver inte få hybris, men lite jäkla studsmatta skall väl ändå inte resultera i diskbråck!
Ett diskbråck som ledda till att jag nu i två månader har fått ”vila”. Inget gym, klättring, cykel eller framför allt löpning. Jag vågade inte riskera att göra något värre. Det har varit en väldigt frustrerande tid där jag har haft svårt att göra av med all energi.
Hur sjukt det än kan låta så är vila det absolut värsta. Där har jag dock mycket att lära men mer om det senare. Tills den värsta smärtan började lätta efter ”nya” skadan så snittade jag väl ungefär fyra timmars sömn per natt. Det var både smärtorna och frustrationen som kombinerades till en väldigt frustrerande period.
Samtidigt som jag haltade mig genom dessa dagar så gick jag kontinuerligt till Skönhetsfabriken på Drottningtorget(Posthotellet) Där jobbar Micael Nydén som jag känner sedan tidigare. Mannen med de magiska händerna 🙂
-”Jag sa att vi provar vad som helst, bara jag blir så bra att jag kan ta mig i mål”
Det var massage med koppar, skrapandes med plastbitar och akupunktur med elstötar. Jag blev stadigt bättre och smärtorna släppte mer och mer. Till slut hade jag vilat mig i ”form” och det var cirka en vecka kvar till starten av Lidingöloppet då jag surrade på mig löparskorna för första gången på hela sommaren. Som sagt, inte uppladdningen jag hade planerat men satan vad härligt det var.
Obefintlig kondition och det gjorde riktigt ont men jag sprang och tog mig hela tre kilometer 🙂 Lyckades där efter skrapa ihop till dryga milen innan vi tog tåget mot Stockholm.
Det var jag, polarn Ogge och kameraman Adam som tog fredagsbiran på tåget upp. Vi skulle möta resten av ligan på Söder vid lägenheten min kusin hade lånat från jobbet.
I vanlig ordning så satt gänget på puben nedanför och det blev både en och två pilsner till så med denna fantastiskt härliga uppladdning vaknar man upp på lördagen och nervositeten kröp på.
Slängde ihop prylarna och bytte om för att sedan bila ut på Lidingö för att hämta ut startnummer och käka frukost.
Vi stormade in på Intersport för lite energibars, sladda över till butiken för att få något i kistan och rundade av med bolaget för oavsett resultat så skulle vi skåla efter.
En tradition som inte trummas på 🙂
Vi hamnade i startgrupp tre så vi gick ut relativt tidigt och jag vill tro att jag var den enda på hela fältet som hade reptiderna klara i huvudet. Reptider är alltså för dem som tar lite extra lång tid på sig och går det för långsamt så får man inte fortsätta.
Detta var något som jag var genuint orolig för då med tanke på förutsättningarna, uppladdningen och att jag sprungit 21km som längst efter olyckan. Mina två kusiner som sprang, är två fysiska monster och vi hade kommit överens om att dom inte behövde harva runt med mig utan köra sitt egna race.
Till Jonas sa jag bara att jag försöker haka på dig så länge jag orkar. I min värld så skulle detta ändå gå en bra bit men när startskottet brände av och hela fältet trummade iväg så var det fan tungt från första steget.
Det var som att springa på två stockar och jag släppte Jonas redan efter nån kilometer. Jag visste inför hela klassikern att löpningen kommer göra mest ont och var inställd på att detta skulle bli tungt med alla skruvar och stag men att ”disken” skulle krydda till det var nytt.
(gamla röntgenbilderna från från fötterna. 10 skruv i vänster, 11 i höger)
Jag valde ett tempo som jag trodde att jag skulle orka nöta på och känslan när man stannar första gången på vätskedepån var bara: -”FY FAN! Detta blir tufft”
Vi är alltså cirka 5km in i ett lopp som är 30km långt och alla pratar om dessa backar. -”Vart är dessa jäkla backar, det är ju som en bergochdalbana redan nu!?”
Snubben bredvid mig som också står och chippar efter andan och grimaserar av smärtor säger nåt i stil med:
-”Den här jäkla höften asså”
Det var Marko(Markoolio) som också är inne på en ren överlevnadsmarsch. Vi växlar några ord och jag säger att skit i tempot, tiden och höften. Bara vi tar oss i mål.
-”En gammel bruten rygg och en kass höft marko, nu kör vi”
Jag vet inte hur länge du sprang bakom mig men om det lukta lite konstigt så ber jag om ursäkt, det var inget annat än att jag fyllde blöjan även detta lopp. Dubbla Imodium höll inte men till skillnad från senast så stannade det i blöjan 😉
-”Halva loppet!!” Jag kommer på mig själv att jag pratar högt. I detta läget så varvar jag mina hörlurar med att jag tar in publikens hejarop och musiken från högtalarna längst med banan. Krampen hade börjat krypa på och medans jag står och stretchar mot ett träd och försöker byta låt så studsar det fram en snubbe med en kamera i näven.
Det är Björn som live-sänder loppet samtidigt som han springer och intervjuar alla på vägen.
-”Hur känns kroppen och musklerna?” Slängde han ur sig.
Vi börjar gå ihop och jag delar med mig av min story, sedan menar han på att jag borde gå i uppförsbackarna och spara energi. Skönt tänkte jag 🙂 Vi pratade en stund för att sedan vrida upp volymen med Best Of med AC/DC och ”springa” vidare.
Det gick så jäkla långsamt och jag tror att de sista fem kilometrarna tog över en timme men jag bara repetera en mening om och om igen:
”NYTT REKORD, NYTT REKORD….”
När jag passerade 21km gränsen och inser att det är under milen kvar och att varje steg jag tar blir ett steg längre än vad jag någonsin har sprungit efter olyckan så tog jag mig ändå framåt.
Längtade till och med till backarna för då kunde jag gå 🙂
När man sedan kommer ut på det öppna fältet mellan ett hav av människor som hejar och klappar så släpper allt. Jag lyckades aldrig med någon spurt, jag slog aldrig min tid men jag tog mig fan i mål.
Det finns inte mycket som slår känslan av att efter flera timmars utmattning, slit och pannben få en medalj runt halsen, lyfta armarna i luften och känna lyckan.
Återigen fick jag bevisat för mig själv vad som faktiskt är möjligt. Återigen presterade kroppen mot alla odds och återigen stod familj, vänner och bekanta bakom mig.
Stort TACK!!
Jag repeterar: En bra inställning med dåliga förutsättningar slår en dålig inställning med bra förutsättningar alla dagar i veckan!
Att trots motgång se det positiva med inställningen att inte ge upp.
Läste en härlig mening på Facebook här om dagen. Det var något i stil med att när det känns tungt och lågt så är det bara livet som spänner pilbågen. Du måste dra bakåt för att skjuta framåt. Kanske inte så men jag gillade det och värt att ta med sig vidare 🙂
Tack lidingöloppet och Micke på En Svensk Klassiker för väl arrangerat lopp och startplatserna. Tack till Tenson för träningskläderna som ni sponsrar hela gänget med och framför allt ett rejält tack till alla som följer med på min resa. Som i vått och torrt står och hejar fram mig under alla tävlingar och påhitt.
Inte något vill jag ta för givet, det borde ingen.
Nu sadlar vi om till trikåer med stavar och skidor.
NEXT, Vasaloppet!
