DEL 5, En Svensk Klassiker – Sammanfattning

Här hade jag kunnat skriva en krönika om min resa och hur jag överlevde En Svensk Klassiker men jag hade aldrig toppat sammanfattningen Patric Olé knaprade ihop.. here we go!

Han bröt ryggen, besteg Kilimanjaro och bemästrade En Svensk Klassiker



Ett fall på nästan tolv meter från en klättervägg resulterade i bruten rygg och två krossade fötter för Rickard Edh, 30. Året var 2014 och livet fick en tvär vändning. Sedan den dagen har han ständigt utmanat sig själv för att se vart gränsen går och vad som är möjligt. 

Det var redan på rehabiliteringshemmet i Göteborg som ett stort framtida mål sattes. Kilimanjaro, Afrikas högsta berg skulle bestigas och detta bara ett år efter händelsen fick Rickard för sig. Där och då var det inte många som höll med honom om att det var ett rimligt mål att ge sig på, vid den tidpunkten satt han nämligen fortfarande i rullstol. Men så blev fallet och på toppen stod han mycket riktigt, på årsdagen dessutom.

– För mig var det avgörande att jag bestämde mig direkt. Situationen var som den var, så nu fick jag göra det bästa av den. Ett högt mål sattes för att jobba hårt för det. Skulle det inte räcka till toppen så hade jag oavsett kommit väldigt långt. Nu gick det vägen och ingen var gladare och mer tacksam än jag.


Med flaggan i topp kunde det firas ordentligt på Afrikas tak, 5895 meter över havet.



Efter hemkomsten sattes direkt ett nytt mål. En Svensk Klassiker skulle genomföras, igen.


– Ja, jag kände ganska omgående efter Kilimanjaro att jag var tvungen att sätta upp nästa mål för att fortsätta pusha och motivera mig. Mellan åren 07/08 gjorde jag En Svensk Klassiker och jag kunde inte tänka på någon mer passande utmaning. Så jag kryddade uppgiften med att försöka spöa mina egna tider.


27 timmar, 30 minuter och 42,3 mil senare

– Vilken jäkla kamp det var! Startade med Vätternrundan. Vilket blev en riktig raketstart med över tre timmar bättre tid än senast. Sen kom första bakslaget. Ett hugg i ryggen som visade sig vara ett diskbråck – två dagar innan Vansbrosimmet. Haltade ned till starten och lyckades crawla med bara armarna hela vägen in i mål och detta på nästan exakt samma tid som sist, sjuk!




Vätternrundan blev en riktig smakstart på klassikern ”Jag ville gråta, skrika och bara hoppa runt men jag lyckades knappt med målbilden.”


Inför Lidingöloppet var Rickard väl medveten om att det inte skulle gå att slå sin tid. Löpning är det som gör mest ont och de 20 skruvar och stag han har i fötterna tar ut sin rätt. 



– Att jag inte heller kunde springa på hela sommarn tack vare diskbråcket gjorde saken inte lättare men fyra timmar senare kröp jag över mållinjen. Avslutningsvis så var jag riktigt laddad inför Vasaloppet och diskbråcket hade ”läkt”. Jag kände mig stark och i god tid innan stack vi iväg på träningsläger till Sjusjøen i Norge. Trehundra meter ut i spåret så hugg det till igen. 



Med noll meter i kroppen åkte Rickard upp till Sälen med sitt team för att göra ett försök, målet var att ta sig i mål.

– I torsdags förra veckan kände jag lite lätt på det, ryggen höll! På fredagen övade jag teknik och bockade av lite över milen. I söndags kl 08:00 så stod jag och Team Inspiredh längst bak i startled 10 för ett försök att nå Mora innan stängning. 



I nästan 12 timmar harvade Rickard Edh sig fram och vid varje station ställde han samma fråga – ”Hur lång tid är det kvar innan repet?” 



– Först var det 30 minuter, sedan 20 och jag var till och med under tio minuter från att inte få fortsätta. Jag vet inte riktigt hur jag gör men på något sätt så plockar man fram den där urkraften långt inom mig och då släpper allt. Man skiter i smärtan, de negativa tankarna, biter ihop och bara siktar på mål.



- Att få trycka ur det absolut sista du har på upploppet i Mora och glida över mållinjen är svårt att beskriva med ord, det bara måste upplevas.




”Kroppen kändes som om att man blivit överkörd av en lastbil, sen påbackad igen samtidigt som känslan inombords var helt fantastisk”

”Det skall nämnas att det varit en resa som jag inte har gjort själv”



- Jag är lyckligt lottad som har en så stöttande familj och underbara vänner. Tack vare En Svensk Klassiker som sponsrat med startplatser så har jag kunnat ta med mig mitt team. Tack vare Tenson så har vi haft grymma kläder inför varje lopp. 



Trots ryggmärgsskada, skruvar, stag, blöja och katetrar lyckades Rickard att genomföra klassikern.



– Jag gjorde detta framför allt för mig, för att se vart gränsen går och vad som är möjligt. Men att i tillägg få dela med mig och sprida inspiration har varit ovärderligt. Det gör det verkligen värt ALLT! Att jag dessutom ”spöa” mina gamla tider vilket var en målsättning ser jag som en bonus. En timme och 13 minuters förbättring, man kan ju inte annat än att le…


Och log gjorde Rickard Edh redan sekunderna efter det otäcka fallet på 10-12 meter från klätterväggen då den långa färden tillbaka började 2014



För första gången på riktigt länge finns det inte något lopp eller specifik utmaning i sikte. 



– De senaste tre åren har ständigt inneburit både delmål och långsiktiga mål. Nu kan jag istället andas ut och spontant kasta mig in i en tävling för skoj skull om kroppen tillåter det. Det känns annorlunda men jävligt gött att det är just så.

Under samtliga tävlingar i den Svenska Klassikern har Rickard haft med sig en kameraman. Slutprodukten skall bli en dokumentärfilm för att inspirera andra och ledorden lyder ”Kan jag, kan du”.

Man klarar så mycket mer än vad man själv tror, glöm inte det. Man måste bara våga utmana sig lite extra. En bra inställning, positivt tänk och en god portion tålamod kommer du långt på.



https://www.youtube.com/watch?v=RPueiphYJgI


Video: Adam Andersson och Fredrik Katainen



Krönika: Patric Olé
http://monkeyswing.se/han-brot-ryggen-besteg-kilimanjaro-och-bemastrade-en-svensk-klassiker/