Göteborgsvarvet
Det är väl ungefär nu man på riktigt har återhämtat 🙂 Det är faktiskt på dagen en månad sedan som jag genomförde världens största och min första halvmarathon, Göteborgs varvet. För ett år sedan vågade jag inte riktigt tro på att det ens skulle vara möjligt men ju närmare starten jag kom så gick det från en dröm till att bli ett mål. Det var verkligen in i det sista som jag bestämde mig, som så många gånger tidigare.
-”Jag kör!”
Och tack vare ett samarbete med Invictus och BraBil så blev det till verklighet. Jag stod nu inför min största utmaning hittills.
Det var alltså ett år sedan jag rullade ut ur entrén på Dalheimers Hus. Mitt korttids och rehab boende i Majorna, för att se på loppet och heja fram alla löpare. Då knuffades jag runt i min rullstol och jag fick följa med från ”läktarn” och nu skulle jag själv delta. Så när jag springer på tjejerna från BraBil utanför nummerlapps utdelningen så berätta jag om mitt år med glädje 🙂
Det här med datumet 23:e har verkligen följt med. Den 23:e Januari 2014 så bröt jag ryggen och krossade fötterna i en klätterolycka. Den 23:e Januari 2015 så besteg jag Kilimanjaro ihop skruvad, i blöja och med vandringsstavar. Nu den 23:e Maj skall jag försöka slå nytt rekord och springa 21km.Tro ni det blev verklighet när man står ihop med 60 tusen andra löpare utanför Frölundaborg och värmer upp det gamla spirorna?! 😉
Det var jag, Henrik från Invictus, mina två kusiner och några vänner som slöt upp efter några hektiska minuter i start innan vi fann varandra och drog iväg. Så jäkla taggad piskade vi iväg i troligtvis alldeles för högt tempo för min stackars kropp, men en annan tänkte väl inte på det.
Det enda som snurra i min skalle var bara hur glad jag var att ännu en gång så har jag kastat mig ut i det okända för att bevisa för mig själv vad som var möjligt. Inte för långt efter start så går banan förbi just mitt gamla boende i Majorna, där jag bara för ett år sedan knappt hade börjat gå träna, lyft mina första hantlar och simmat mina första tag.
..men efter lyckan över gamla minnen hade släppt så var det dags för nästa stigning. Upp på Älvsborgsbron och det var ungefär där, vid brofästet som jag redan hade fyllt blöjan.
-”Helvete! Det är en sån dag”
Som många av er vet så resulterade min ryggmärgsskadan i en delvis förlamning, eller känselbortfall kanske är mer korrekt. Oavsett så tappade jag känseln från mitten av låren till naveln, vilket i sin tur leder till blöja och kateter. En dålig dag så blir det några byten, men hur fan gör man det på Älvsborgsbron?! Jag gick väl ut med en, det får bära eller brista inställning. Normalt sätt så slår man sig ned på holken, svabbar rent ett hårigt arsle och kör på igen. Den här gången fick man bara köra på. Det var nu jag fick slå på det positiva tänket.
Direkt slog det mig att det var just över den här bron jag både gick och sprang min första kilometer.
(17 Maj, 2014)
-”Så ja!
Med ny gnista pushade jag mig över toppen och det började luta nedåt, mot Eriksberg. Väl nere i hamn så blev det ett riktigt tryck på publiken och det är svårt att inte finna energi där 🙂 men med en slingrande raksträcka i värmen och ett vindstilla parti så började alla skruvar och stag i fötterna ge sig till känna. Smärtan går liksom att ta men med två kilos blöja slängandes mellan låren så blev situationen väldigt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Då säger Henrik:
-”öka inspiredh”
och så ser jag texten som polarn hade skrivit på backen 🙂 Några ”High-fives” med publiken och vips var vi påväg upp på nästa bro. Denna gången sitter morsan och gänget på räcket och hejar. Det fanns liksom aldrig utrymme för att gå in i väggen som är alla löpares skräck. Antingen plockade jag fram ett gammalt minne från förra året.
-”Jag kan springa, var tacksam” eller -”Du rullade här förra året”. Man kan verkligen hitta motivation från så många håll. Lyckades jag inte själv så stod vänner, familj eller bara publiken bredvid och pushade. Hade dessutom ett team av världsklass löpandes bredvid mig 🙂 Dom klappade och livade upp stämning minst lika mycket.
-”Äntligen Avenyn!”
Här känner man verkligen igen sig 🙂 Jag brukar skoja om det att jag har sprungit minst lika många mil på avenyn som i löpspåret. Kanske för att det ligger lite sanning i det då 😉 Henrik som har stenkoll på klockan säger att vi håller ett bra tempo för att klara tvåtimmars gränsen. I vanlig ordning så ville jag krydda målet lite och försöka klara denna magiska gräns men mitt i tankarna av att det faktiskt var möjligt och senaste fyllan jag hade på PUSH så blev jag helt varm.
Inte utav glädje, inte utav den stekande solen eller utav adrenalinet som började rusa. Nej fan! Det som inte fick hända blev till verklighet. Blöjan hade gjort ett bra jobb i 1,5mil men sjöng nu på sista versen. Den varma känsla jag fick var något helt annat som rann längst vänster benet, ned över min kompressionsstrumpa och besudlade det blå sträcket på gatan.
-”Fan, ska jag bli den nya bajs-mannen?!”
Så medans jag sprätte skit runt poseidon så sprang kusin och samlade tvättsvampar från gatan. Man kan uppenbarligen ha dessa till mer än att svalka sig 😉 Skicka upp ett par i tajtsen, sparade några i näven och så tugga vi på. Väl inne i Vasa så känner jag att min nygräddade tillvaro inte i hela helvetet skulle få mig att bryta och där möter jag nästa gäng som hejade på.
-”High-five Rickard”
-”Nej!”
Dom förstod snabbt varför 😉 men med den sista ”boosten” så krigar vi den sista biten och hela vägen in i mål.
-”JAG HAR LYCKATS GENOMFÖRA MIN FÖRSTA HALV MARA!”
Jag visste att det skulle göra ont, jag visste att det kunde hända en olycka men jag visste inte om jag skulle klara att springa 21km. Det är det viktigaste jag tar med mig från den här erfarenheten. Man kan aldrig förbereda sig tillräckligt och för vad som komma skall, men om man inte provar får man inte heller veta.
Jag visste inte att jag skulle klara att bestiga Kilimanjaro på årsdagen, men det gick. Jag visste inte att jag skulle klara att genomföra en Tough Viking, men jag gjorde det. Ibland måste man bara göra ett försök och då kan det sluta med en sprucken blöja och medalj 🙂
Ingen är gladare och tacksammare än jag för att det har gått så här bra men jag vill framför allt tacka familjen och vännerna för den overkliga support jag får. Även tack BraBil och Invictus som gjorde det möjligt. Det är även tack vare dem som jag nu siktar på nästa mål. Jag skall göra ett försök att genomföra min första Triathlon 🙂
Ni kan ju bara gissa datumet 😉
Jo, så det 23:e Augusti så står vi på startlinjen igen. Jag har beställt hem en badblöja, smort kedjan och tajtsen är väl insmorda 😉 Så nu siktar vi på nästa utmaning. Så låt inte lite (skit) förstöra din dag eller hindra dig från att uppnå dina mål utan som vanligt. ”sluta grubbla, kör bara”
Ha en fantastisk sommar nu, det skall jag ha i alla fall.
Puss på er! @inspiredhofficial
