Det var nästan på dagen en månad till min första triathlon. Jag och en polare var på LO Multisport ute på Orust för att serva cykeln och köpa lite utrustning inför vad som komma skall. Det var också samma dag som jag insåg att jag inte kunde ”crawla”. Vi hoppade rätt i ”plurret” för att testa våra nya våtdräkter. Alla löser ju det fram till badbryggan men hur fan skall man ta sig ”crawlandes” i genom ett helt lopp?
Det är väl ungefär nu man på riktigt har återhämtat 🙂 Det är faktiskt på dagen en månad sedan som jag genomförde världens största och min första halvmarathon, Göteborgs varvet. För ett år sedan vågade jag inte riktigt tro på att det ens skulle vara möjligt men ju närmare starten jag kom så gick det från en dröm till att bli ett mål. Det var verkligen in i det sista som jag bestämde mig, som så många gånger tidigare.
-”Jag kör!”
Och tack vare ett samarbete med Invictus och BraBil så blev det till verklighet. Jag stod nu inför min största utmaning hittills.
Ni vet känslan när man är så laddad och exalterad inför något att man inte kan sitta still och nästan studsar runt av förväntningar? Precis som ett barn som inte vill gå och lägga sig dagen innan sin födelsedag och när man väl gör det så går det inte att somna.
Det var jag, dagen innan Wings for Life world run loppet.
Jag skulle kunna börja med att lassa fram gamla bilder från olyckan, sjukhuset eller på alla skruvar, stag och rullstol men det är inte alls i fokus denna gång. Jag måste börja någonstans och det sträcker sig ändå tillbaka ett år till den tiden. Jag satt fortfarande i rullstolen och fick höra om något som kallades Tough Viking. Min första respons var:
”Va fan, varför startar dom något så fett nu för?”
