#11 – ”VA FAN LER JAG FÖR!?”

08.10.2014

-”Ja, hur startar man och skriver igen efter två månaders uppehåll?!”

Tidigare har jag bara öppnat ett dokument på datorn och börjat knappa. Idag började jag med att läsa min egna story från början till slut.

Söka, otroligt nog lite stöd från mig själv och bli inspirerad av mina egna ord.

För att inte långt efter mitt senaste inlägg så försvann en del av mitt liv. En stor del av mitt liv och något jag för alltid kommer att minnas och något jag aldrig kommer kunna förändra på eller få ogjort.

Farsan gick bort!

Det har varit ett tungt år hittills och att förlora sin far, som för många är en självklarhet att ha vid sin sida, har inte gjort det enklare.

Av den anledningen hamnade jag på ”paus” och slutade skriva. Det var helt enkelt för mycket att tackla på en gång och att inspirera andra fanns det inte tillräckligt med energi för.

Jag hade tagit mig ned till Tylösand för en paus från träning, mailer och samtal. Bara få umgås med härliga människor och släppa tankarna för en stund.

(samma dag, några timmar tidigare)

tylosand-groupie-fest-rocknroll-vanner

Det var det värsta samtalet jag har fått!

Att tackla olyckan, skadan och effekten av den, det har egentligen inte varit så tungt. Jag har tuffat på med rätt inställning och positivitet.

Det var ju mig det gällde den gången.

Nu gällde det någon annan och det var så mycket tyngre. Jag bröt ihop på plats och grät. Tidigare har jag inte fällt en tår för min egen situation, mer än glädje tårar för mina framsteg.

Nu gällde det inte mig.

Så!.. Med det tunga beskedet fick jag och min bror en ny situation att tackla. Första månaden tänkte jag inte en sekund på mig själv. Bajs blöjor, katetrar, känsel och smärta var som bortblåst och vi var bara där för varandra.

Hur kommer det kännas? Är det obehagligt? Är det rätt? Varför? Vad gör vi nu?

Vi åkte till huset där vi växt upp med blandade känslor, men det kändes rätt att åka direkt. Jag är glad för det beslutet idag. Vi tog tag i det och sköt inte det framför oss.

När vi tar steget genom dörren så ser vi på varandra och tar ett djupt andetag och går in.

Så mycket minnen och så mycket känslor på samma gång går inte att beskriva, men precis som med min olycka så gjorde man vad man kunde och det bästa av situationen och vi sa:

-”Det här ska vi ta hand om”

Bytte rehab och träning mot boupptäckning och begravning. Sålde bil, lägenhet och började fixa på huset.

Ni som har gått genom detta vet hur mycket jobb det är med alla papper, samtal och prylar. Man har inte så mycket tid över för annat, eller att känna något för den delen.

Man bara kör och det mesta bara snurrar runt och känslorna skiftar som en berg o dalbana på Liseberg.

Samtidigt som jag pendlade mellan skratt åt gamla minnen så grät jag för saknaden. I nästa stund blev man förbannad, sedan förtvivlad och frågande.

Så fram med papper och penna igen. Jag skrev ned alla måsten och sedan var det bara att starta. Ta punkt för punkt!

Under denna perioden började jag måla om övervåningen. Fick känslan av en nystart och det var både träning och terapi i en konstig kombination.

mala-selfie-hemma-renovering-edh

Klippte gräsmattan, städade och möblerade om men oavsett förändring så blir man påmind. Man tog dag för dag och det började kännas bättre och bättre men så kom begravningen.

Det var som ett sår som är påväg att läka och så river du upp det igen. Det var först efter begravningen man kände ett riktigt avslut och idag kan man fokusera framåt igen.

Bloggen har varit lite som en hjälp på vägen för mig tidigare och även om det inte alltid är fokus på träning, rehab och skadan så är detta ”min väg tillbaka”.

Det är skönt att skriva av sig lite igen. Precis som det kan vara skönt att prata ut om sin liv ibland.

Jag har från första början varit extremt öppen och skrivit från hjärtat. Så just därför håller jag inte heller detta tillbaka.

Nu har man landat mer i situationen och efter ett kanon möte hos gänget på Aktivators, ett besök på Banff event kväll och uppnådda mål så har man fått motivationen tillbaka.

Detta året har verkligen inte varit ett dans på rosor. Mycket skall man gå i genom, men precis som tidigare. Det hjälper inte att lägga sig i fosterställning och tycka synd om sig själv.

Vill man något här i livet så får man kriga för det (det går fan inte att ändra på)

Så med det sagt, så har jag faktiskt trotts motgångarna gjort en hel del och uppnått några av mina mål. Har även slagit mitt tidigare rekord 🙂

milen-vandra-ga-tur

Så även om jag inte varit på rehab eller tränat på någon anläggning så är ju att bara vara och leva i vardagen träning för en annan. Så för två veckor sedan fick jag en flipp och bestämde mig för att slå mitt tidigare rekord på hur långt jag kunde gå.

Jag sitter med några vänner en fredagskväll och slängde ur mig frågan om vi skulle prova milen. För många är det en stor prestation, för andra en vardagsrutin och för mig, något helt enormt.

Lördagen kom och vi packade med vatten och frukt. Vem vet hur lång tid detta kommer att ta och man vänder ju inte efter halva vägen och går tillbaka direkt?! 😉

Vi piskade på i vanligt tempo, tog en paus på mitten och haltade in i mål. En mil på under två timmar och det längsta jag gått i år.

Fine! Jag kunde inte gå på ett helt dygn efter, men fan vad de var värt det! 🙂

Först var det en kilometer över Älvsborgsbron, som blev till 6 kilometer runt Härlandatjärn och nu Skatås milen.

Magiskt! 🙂

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Så under den här perioden har jag dessutom varit ute och seglat, styrt upp en kräftskiva, rockat på ”Way Out West” festivalen, lirat pingis och framför allt löst ett av mina största mål detta året,

JAG HAR LÖST MIN FÖRSTA KLÄTTERLED 🙂

ganget-vanner-klattring-edh-domen

Hela gamla gänget var samlat och vi styrde upp ”Torsdagsklättringen” igen, precis som i gamla dagar.

Första timmen var det bara njutbart att vara med och se de andra klättra. Träffa alla människorna, känna lukten och få in känslan från förr. Jag hade med mig klätterutrustningen men hade inte bestämt om det var på sin plats att redan vara uppe på väggen.

men..

-”Fan, det känns helt rätt, min magkänsla är så jävla bra!”

Det kittlade för mycket i adrenalin venen! (Där har jag kvar känseln i alla fall) 🙂

..och känslan när man sliter upp sjukhuspåsen som ambulanspersonalen hade packat ned mina klätterskor i, den är svår att beskriva.

Skorna satt ju inte direkt som innan, då jag nu även skulle få i 21 stycken skruv plus stag och två lite deformerade fötter, men det gick 🙂

På med klätterselen, en ORDENTLIGT åtdragen korrekt knut och ned med tassarna i kritpåsen. Så provade jag att hänga lite i selen.

-”Nu kör vi!” 🙂

klattring-klatterdomen-hanga-i-repet-edh

Direkt när jag började klättra släppte alla tankar kring olyckan, bajsblöjor och katetrar var som bortblåst och smärtan var obefintlig. Frustrationen och saknaden från farsans bortgång lämnade marken när jag fokuserade till 100% på hur jag skulle lösa min första klätterled på över ett halvår.

Allt ersattes av kicken, glädjen och ruset av att vara tillbaka.

Jag blev bara starkare och starkare för varje tag och varje steg hela vägen upp. Väl högst upp kom ett glädje vrål som överröstades av alla som applåderade och hejade.

När det slår mig att jag är i princip på samma höjd, ja, nästan på samma plats där jag tidigare i år hade åkt i backen,

..så börjar jag le 🙂

-”Va fan ler jag för!?”

klattring-klatterdomen-forsta-gangen-hogt

Ja, vad svarar man på sin egna fråga? Det är mig i ett nötskal. Oavsett hur slitsamt, tufft, frustrerat och tungt detta året har varit, så kan jag ändå se ljuset och det positiva.

Uppskatta varje del, oavsett situation.

Är det positivt? Ja bra, ta vara på det då. Negativt? Ja, lär dig av misstaget eller bara välj att fokusera på det positiva.

Det har inte varit lätt och ihop med smällen får jag leva med de konsekvenser som framtiden visar, och vad gäller farsan.

-”Fan, jag kommer sakna skiten ur gubben!” ..men jag kan inte älta det och jag kan inte få det ogjort.

Nu ska jag lösa mitt stora mål, Kilimanjaro på under ett år efter olyckan!

..och farsan: -”Du ska med, oavsett om du vill eller inte” 😉

..För hos mig finns du för alltid och egentligen på samma plats som innan.. I mitt hjärtat och i mina tankarna.

Älskar dig!

pappa-jag-miami-pool-hang-edh