
25.07.2014
Utan rullstol đ
Det var sagt att jag skulle flytta in pĂ„ Dalheimers hus igen efter resan men med tanke pĂ„ att bagaget hade fastnat i London sĂ„ Ă„kte jag âhemâ istĂ€llet.
âJetlagadâ vaknar jag tvĂ„ dagar senare av att det ringer pĂ„ dörren.
Enkelt förklarat var beskedet:
-âVi skrev ut dig frĂ„n korttidsboendet och du ska bo hemmaâ
Jag hade dÄ spenderat mina första tvÄ dygn i min lÀgenhet pÄ ca fem mÄnader. Egentligen har jag aldrig bott hÀr. Den har vart uthyrd i flera Är, medan jag bott i Norge eller rest vÀrlden runt.
-âJahopp, hur fan funkar det dĂ„?â
Det var första gÄngen sedan olyckan jag fick en slÀng och kÀnde mig deprimerad, hÀngig och omotiverad. Det kÀndes verkligen som om jag sprungit ett marathon och nu satte dom krokben pÄ mig innan mÄlgÄng.
-”LĂ„t mig bara trĂ€na i nĂ„gra veckor till, sĂ„ tar jag mig ur rullstolen och kan flytta ut”
PĂ„ boendet behövde jag aldrig tĂ€nka pĂ„ vad jag skulle Ă€ta, det fanns i restaurangen. Orkade jag inte trĂ€na under den bestĂ€mda tiden sĂ„ kunde jag rulla ned sjĂ€lv lite senare. Ville jag ha en ”brake” sĂ„ spelade jag schack med nĂ„gon i personalen eller en annan patient.
Nu lÄg jag bara i sÀngen, glodde i taket och tankarna snurrade. Av nÄgon anledning kommer det negativa fram nÀr man ligger i sin ensamhet.
För mycket tid att tÀnka och det kÀndes tomt.
Vem ska jag ringa om nÄgot hÀnder? Hur ska jag ta mig ned för trappan? Av vem bestÀller jag mina hjÀlpmedel?
Ja, listan blev snabbt vÀldigt lÄng och jag hade mer frÄgor Àn svar.
Ni vet den hopplösa kĂ€nslan jag beskrev senast nĂ€r man kör en âstrutsenâ och bara trycker ned huvudet i sanden!? I detta fallet, man bara âsoverâ. Ligger i sĂ€ngen och ingenting blir gjort.
Det var de tyngsta dagarna jag har upplevt sedan olyckan i Januari. För mÄnga kanske det Àr drömmen att flytta hem.
För en annan som aldrig haft vardagsrutiner och en fast punkt, utan istĂ€llet brĂ€nt runt som âthe lonesome cowboyâ och spontant levt rövare och gjort vad man velat sĂ„ var det inte enkelt.
Min mardröm Àr att vara lÄst och inte ha valmöjligheter. Inte nog med att jag redan sitter pÄ lÀktaren i min egna kropp, nu skall jag dessutom vara fast i min lÀgenhet.
Jag tog mig i alla fall i kragen och började ringa, bokade möten och krigade ned för trapporna och tog mig ut.
(Det skall sÀgas att min lÀgenhet ligger pÄ tredje vÄningen, med loftgÄngar och spiraltrappa pÄ utsidan utan hiss) Det var bland annat en av anledningen till min oro att flytta hem.
Jag tÀnkte att kunde jag ta mig upp, sÄ kan jag fan ta mig ned!
Mitt andra hem, som jag tidigare kallat Högsbo sjukhus tog mig in. Efter mötet med ett team av, en lĂ€kare, en psykolog, en arbetsterapeut, en sjukgymnast och en kuratorn, startade min âdagrehabâ.
Tre dagar i veckan Äker man dit. Det betyder tre dagar i veckan har jag en anledning att ta mig ur lÀgenheten. Tre dagar i veckan mÄr jag riktigt bra.
Det ska sÀgas att hemtjÀnsten inte fungerade alls, matbestÀllningar som aldrig kom och ingen kunde svara pÄ nÄgra frÄgor (Som sagt man hade en del av dem).
Det slutar med att jag och brorsan bor ihop idag. Vi kör ett slags ”sambo teamwork” jag och min âpersonliga assistentâ đ
Jag samlar ihop tvÀtten, han bÀr ned den för trapporna och tvÀttar. Vi bÄda handlar mat men han fÄr bÀra matkassarna och jag lagar maten. Jag torkar av allt jag kommer Ät och han dammsuger under soffan.
Vi gjorde allt detta möjligt och det Àr inte tack vare nÄgot system som vi blir lovade att det Àr sÄ bra och allt skulle fungera.
-âSĂ„ fan hellerâ
Det Àr som allt annat hÀr i livet. Vill man ha nÄgot sÄ fÄr man fan kriga för det.
Man hittade ganska snabbt rĂ€tt tĂ€nk och instĂ€llning igen. Idag gĂ„r jag i trapporna varje dag. Ibland bara upp och ned. Varför? För att jag kan đ
SĂ„ nĂ€r jag Ă„ter igen sitter pĂ„ trĂ€ningscykeln, under âegentrĂ€ning” timmen och pushar för milen sĂ„ bestĂ€mmer jag mig.
-âMitt nya mĂ„l Ă€r att gĂ„ 5kmâ
Entusiastisk över mina nya planer sĂ„ mĂ„ste jag ju sĂ„klart berĂ€tta detta för alla. De flesta ger en âhighfiveâ och sĂ€ger kör pĂ„, andra lĂ€gger huvudet lite Ă„t sidan och sneglar.
-âBehöver du verkligen sĂ€tta sĂ„ stora mĂ„l?â
-âJa!â
Svaret Àr ju faktiskt enkelt för en annan.
Man har inte misslyckats för Àn man gett upp
Jag sĂ€tter gĂ€rna ett mĂ„l som jag vet Ă€r tungt, svĂ„rĂ„tkomligt men aldrig omöjligt. Jag menar, löser jag det inte idag sĂ„ löser jag det en annan dag đ
Sist jag provade satt jag i rullstolen och âgĂ„trĂ€nadeâ bara nĂ„gon timme om dagen och det var en sĂ„ kallad ”bra” dag.
DÄ gick jag över en bro som lite drygt Àr 1km lÄng pÄ lite över en kvart. Det var absoluta max vad jag klarade dÄ.
Nu tvÄ mÄnader senare stÄr jag och brorsan vid en sjö, en slinga som vi tidigare sprang runt utan problem.
Med kryckorna i nĂ€varna och hĂ„rt Ă„tdragna skor sĂ„ startar jag klockan. Ger brorsan ”nicken” och vi kör.
Haha! Det gick sĂ„ lĂ„ngsamt va, men kĂ€nslan var den samma som förr. Vi traskar pĂ„ och babblar om livet, brudar och vardagen som sambos đ
Glömde liksom av att det gjorde ont och reflekterade inte en sekund över att bara för 6 mÄnader sedan föll jag frÄn 12 meter rakt ned i backen och bröt bÄda fötterna och ryggen.
DÄ sÀger brorsan:
-âNu Ă€r vi pĂ„ upploppetâ
-âVa?â
Vi hade snart löst första varvet och det kĂ€ndes bra đ
-âVi kör ett till brorsanâ
Sjön var lite mer Àn 2,5km som vi trodde, sÄ nÀr jag kollar pÄ klockan och vi har passerat det satta mÄlet sÄ fick jag en hÀrlig kÀnsla.
Det slutade pÄ strax över 6km och dÀr fick jag lÀgga mig.
Jag hittar ingen nÀrmare beskrivning, Àn att det Àr som att gÄ pÄ tvÄ stukade fötter nÀr folk frÄgar om smÀrtorna. Det Àr i normallÀge vill sÀga.
Nu, efter att jag pushat det Àr smÀrtan obeskrivlig.
Haltande, flÄsande och hÀngandes i kryckorna kommer vi fram till bilen. SÀtter oss och trots smÀrtorna sÄ kunde jag inte kÀnna nÄgot annat Àn glÀdje.
Magiskt! Det finns inte mycket som kÀnns bÀttre Àn att sÀtta sina mÄl och uppnÄ dem. Fine! Nu i skrivande stund ligger jag med fötterna i höglÀge pÄ divanen, men det var vÀrt det.
LĂ€karen sa ju trots allt:
-âDu har inga restriktioner, utan det Ă€r din smĂ€rtgrĂ€ns som avgör vad du klararâ đ
Ingen Àr mer tacksam Àn jag för den turen jag haft, men ska man tillbaka frÄn tunga situationer i livet, sÄ Àr det ingen annan Àn du som kan göra nÄgot Ät det.
Jag sÄg nyligen ett klipp, det var om en kille som skall bestiga Europas högsta berg⊠I rullstol!!!
SÄ jag sÀger det:
-âKan han, kan jag och kan jag, kan du!â
âŠoch som jag skrev tidigare: Man har oavsett vad nĂ„gon sĂ€ger till en aldrig misslyckats för Ă€n man gett upp.
Den senaste tiden har jag fÄtt uppleva Summerburst, firat midsommar, tagit mitt första dopp i Sverige och vevat kryckorna uppe pÄ baren i Smögen.
Min vision: FrÄn rullstol till Kilimanjaro! Vad Àr din?
Inget mÄl Àr för litet och inget mÄl Àr för stort.
Fan! Det började med att jag skulle kunna torka mig sjÀlv i arslet och nu kan jag gÄ 6km, vart skall detta sluta? Vi fÄr se, men att ge upp, det finns inte pÄ kartan.
Jag skriver kanske inte sÄ ofta, men det Àr frÄn hjÀrtat. Vill man hÀnga med i svÀngarna sÄ har jag Instagram: @inspiredhofficial