Med tanke på mina nya utmaningar i vårt grannland Norge och möjlighet till nya läsare så får jag nästan starta med att presentera mig själv och varför jag nu satsar på att genomföra Trippelen eller vad jag kom att kalla den: Den norska klassikern.
I början av 2014 så föll jag 12 meter handlöst ned från en klättervägg. Det resulterade i bruten rygg, krossade fötter och en spricka i bröstkorgen. Vilket ledde till rullstol, ryggmärgsskada och en lång väg tillbaka.
Här hade jag kunnat skriva en krönika om min resa och hur jag överlevde En Svensk Klassiker men jag hade aldrig toppat sammanfattningen Patric Olé knaprade ihop.. here we go!
Han bröt ryggen, besteg Kilimanjaro och bemästrade En Svensk Klassiker
Ett fall på nästan tolv meter från en klättervägg resulterade i bruten rygg och två krossade fötter för Rickard Edh, 30. Året var 2014 och livet fick en tvär vändning. Sedan den dagen har han ständigt utmanat sig själv för att se vart gränsen går och vad som är möjligt. Det var redan på rehabiliteringshemmet i Göteborg som ett stort framtida mål sattes. Kilimanjaro, Afrikas högsta berg skulle bestigas och detta bara ett år efter händelsen fick Rickard för sig. Där och då var det inte många som höll med honom om att det var ett rimligt mål att ge sig på, vid den tidpunkten satt han nämligen fortfarande i rullstol. Men så blev fallet och på toppen stod han mycket riktigt, på årsdagen dessutom.
– ”Ja, nu närmar sig Vasaloppet och slutet på klassikerresan. Med ytterligare bakslag och problem med ryggen så kan det vara just här gränsen går men jag skall åka till start och göra ett försök. Provar man inte får man inga svar”.
Det var mina ord i en intervju någon månad innan startskottet för Vasaloppet.
Ett lopp innebär aldrig bara en dag och själva tävlingsdagen, utan månader av förberedelser och timvis av träning. För er som följt med och läst mina inlägg om min klassiker resa, ni vet om att så är inte fallet för mig alla gånger. Det har varit lite uppförsbacke och ”bumps on the road” så att säga.
Nu sitter jag på hemmakontoret, bröstvårtorna har slutat svida(glömde tejpa, ny tisha, löpare förstår), jag haltar inte längre och det värsta smärtorna har återigen gått över till sitt ”normalläge”.
Uppladdningen inför den tredje delen av klassikern blev något helt annat än vad jag hade i tankarna. Så vi tar väl upp tråden där jag slutade sist, så alla är med banan.
Ni minns att jag hade lite ont i ryggen och riskerade att bomma Vansbrosimmet men lyckades på något mirakulöst vänster ta mig runt?! Det var alltså ett diskbråk som konstaterades av läkarna efter dubbla röntgenplåtar.
När jag frågade om det går att springa med diskbråck, så svarade han:
Att hoppa på en studsmatta får vem som helst att må bra, stora som små men med det är helt enkelt inte optimalt med en gammal bruten rygg.
Det var i fredags morse som klockan ringde och jag fick erfara konsekvensen av ”studsmatte-effekten”. Jag skulle göra mitt sista arbetspass inför semestern men jag kom inte ur sängen. En av fördelarna med mitt jobb är att jag kan jobba hemifrån men det var inte arbetet som jag oroade mig för.
Det är imorgon som jag skall göra ett försök att simma Vansbrosimmet och här kryper jag längst med sovrumsgolvet i smärtor för att komma in på toaletten. För att förklara känslan så är det precis som när någon förklarar ischias. Smärtorna är framför allt i ryggslutet och det strålar ned över stjärten och ut i vänsterbenet.
För 8 år sedan så antog jag denna utmaningen för första och vad jag trodde på den tiden, den sista gången. Det var efter att min kusin hörde av sig:
-”Vi skall göra en klassiker”
-”Ja, det klart vi ska”
Jag hade ingen aning av vad jag precis hade gått med på men vilken upplevelse det blev. Kusin genomförde en klassiker och jag överlevde en, har jag har skämtat om i alla år 🙂
Detta var under kalenderåret 07/08 som vi tog oss igenom alla tävlingarna och jag kommer aldrig glömma när han ringde mig och frågade:
Jag hade nyligen avslutat min föreläsning nere på en äventyrs mässa i Eriksberg. Istället för att bara runda av och glida hemåt så passade jag ändå på att ta ett varv i lokalen. Det var allt från träningsprylar till kajakpaddling men jag fastnade framför allt i en monter:
-”Göteborgsklassikern! Vad då, finns det?”
-”jajjemen” fick jag som snabbt svar av Robert, som jag idag har en god kontakt med.
Min uppladdning inför årets upplaga av Wings for Life world run såg lite annorlunda ut i år. Förra omgången så laddade jag för nytt rekord och satsade på milen för fösta gången efter olyckan medan i år så handlade det mer om att ställa upp. Det är tjusningen med detta fantastiska lopp. Alla kan delta och framför allt att allmänningsavgiften går oavkortat till ryggmärgsforskningen.
Så åter till uppladdningen som verkligen ”kick startade” med en rejäl smäll.
Störst går först, tänkte lastbilen och bytte fil.
