– ”Ja, nu närmar sig Vasaloppet och slutet på klassikerresan. Med ytterligare bakslag och problem med ryggen så kan det vara just här gränsen går men jag skall åka till start och göra ett försök. Provar man inte får man inga svar”.
Det var mina ord i en intervju någon månad innan startskottet för Vasaloppet.
Ett lopp innebär aldrig bara en dag och själva tävlingsdagen, utan månader av förberedelser och timvis av träning. För er som följt med och läst mina inlägg om min klassiker resa, ni vet om att så är inte fallet för mig alla gånger. Det har varit lite uppförsbacke och ”bumps on the road” så att säga.
Vasaloppet var ju självklart inget undantag och för många med mig så är Lidingöloppet den sista tävlingen du gör det året inför starten i Sälen i Mars.
Det innebär cirka ett halvår där du antingen bygger upp en bättre fysisk form eller tappar den helt. Nu var jag riktigt trött på skador, smärtor och dåliga uppladdningar. Det var dags att satsa och prestera riktigt bra. Precis som Vätternrundan och avsluta klassikern lika härligt som den började.
Åkte till Udéns sport och laddade på med ett helt nytt skidkit, fick proffsiga kläder av Tenson och byggde upp styrka på gymmet. Kände mig stark och redo för första träningslägret.
Vi hade hyrt en stuga i Sjusjøen i Norge. Ett vinterland med oändligt med välsvarvade spår. Jag blir upplockad på kontoret i Oslo, åker några timmar innan vi anländer till idyllen och installerar oss i hytten på fjället. Lite gött käk, vin och en brasa i öppna spisen.
Vi är redo!
Ställde klockan för en lagom tidig start dagen efter, där vi äter en gemensam frukost. Som sedan övergår i ett inferno och ”materialmecka” där sju ”prylkåta” gubbar viftar runt med utrustning som om det vore ett sponsrat landslag.
Vi är redo!
Vi marscherar ut i våra neongröna Tensonvästar på ett snyggt led och siktar in oss på spåren bara några meter från stugan. Lägger ned mina splitter nya och perfekt vallade skidor, sträcker lite på kroppen och klipper i pjäxorna.
Jag är redo!
Tar några tag och känner glädjen över att stå på skidor igen. Tar några tag till och börjar längta till starten i Sälen. Tar ett sista tag och ..PANG!! Det beryktade hugget avslutade träningshelgen bara några meter och minuter efter att den startade spökade diskbråcket igen.
Jag var INTE redo!
Raklång ligger jag över spåret och tänker bara: Nu är det kört!
Jag är glad att afterskin är lika grym som spåren i Sjusjøen för vi hade en jäkligt rolig helg men någon träning blev det inte.
Återigen så åkte man mot ännu en start i ett lopp med osäkerheten på om det ens är möjligt att genomföra.
– ”I torsdags förra veckan kände jag lite lätt på det, ryggen höll! På fredagen övade jag teknik och bockade av lite över milen. I söndags kl 08:00 så stod jag och Team INSPIREDH längst bak i startled 10 för ett försök att nå Mora innan stängning”.
Intervjun efter loppet
Nu spelade inte längre någon roll. Jag hade gett upp min ambition att slå mina egna tider och min enda fokus var målgång. För er som inte upplevt en vasaloppsstart så kommer jag inte kunna förklara den med ord utan det är något som man bör uppleva. (Kanske med mer än en mil som uppladdning)
Startar du längst bak så är det inte världens stress i början och med hugget från Sjusjøen i bakhuvudet så gjorde jag nog den mest odramatiska starten i historien 🙂
Jag vet också med mig sedan tidigare att hela Vasaloppet börjar med en lång kö i första uppförsbacken.
Det var en ganska märklig känsla att vända sig om och se att man är absolut sist. Nu är det bara att börja klättra i placeringar 🙂
En bit efter den första backen så börjar man få lite space och du börjar komma in i andningen. Man kan börja hitta tekniken(ganska obefintlig) och stakningen. Märke ganska snabbt att det sistnämnda var det enda alternativet. Inser också nu fördelen med att starta längst bak, man boostar egot hela vägen med att man kör om folk hela vägen 😉
Första anhalten är station Smågan. Här har man kört lite över milen och jag kan säga att jag har insett för längesen att det här kommer ta tid. Jag får bara vara glad att ryggen håller och jag tar mig framåt.
Som jag fick lära mig första gången jag åkte Vasaloppet så har dem reptider. För er som hör om detta för första gången så drar dom, precis som det låter helt enkelt ett rep över spåren. Så hinner du inte förbi stationen innan dessa tider så får du inte fortsätta. Det har gått för långsamt!
Så min första fråga till första bästa volontär i varje station löd:
-”Hur lång tid är det kvar till repet?”
Först var det 30 minuter, sedan 20 och jag var till och med under tio minuter från att inte få fortsätta.
Ett riktigt starkt minne från en av de sista stationerna när man bara har någon mil kvar och jag får höra att jag bara är några få minuter ifrån att inte få fortsätta. Jag är helt urlakad på energi. Det gör verkligen ont över allt. Tro mig när jag säger att du har väckt muskler i kroppen du inte trodde fanns (till och med dem är slut)
Jag glider inte ens nu på skidorna utan jag går på dem och haltandes fram till borden med dricka så försöker jag tänka positivt. Det går fan inte! Jag klarar inte ens att tänka klart och jag famlar mig fram i någon slags dimma samtidigt som jag käkar en bulle och försöker dricka något.
Jag minns att jag tänker att man kan ju inte se klok ut när man står med en helt tom blick, blåbärssoppa rinnandes längst mungiporna samtidigt som den torra bullen bara smular i käften. Då hör jag mitt namn.
-”Rickard! Rickard, kom hit!”
Jag blir väckt ur mitt dagdrömmande och ser David som vevar med armarna. Hur skall jag ens orka ta mig dit är nästa tanke. Väl frame börjar han gräva i en väska han har med sig.
-”Vad vill du ha?”
Han plockar fram några Alvedon och ber mig klunka en Fanta. Jag får en rejäl dunk i ryggen till orden, det här klarar du.
Satan vad jag behövde det där och då. Bara några meter efter jag lämnat stationen så börjar jag få upp fart med bra glid. Några meter till så börjar tankarna klarna och en positiv känsla börjar sprida sig i kroppen. Sedan kom vitringen på mål. Inte bara målet på Vasaloppet utan målgången för hela Svenska Klassikern.
Nu börjar jag också inse vad jag håller på och lyckas med. Det positiva tankarna bara haglar över mig och jag liksom svischar om de andra i spåret. Jag blir starkare och starkare för varje stavtag och se grönt. Jag har aldrig…
-”Vänta! Vaddå grönt?! Vad händer? Vilka jäkla piller fick jag egentligen? Hallucinerar jag eller är jag bara på väg rätt in i väggen och svimma?”
Tävlingsmänniskan i mig hade tagit över fullständigt och i min vasaloppsbubbla hade jag missat helt att det är tvär svart ute. Den gröna färgen var lamporna som reflekterade mot min neongröna väst och när jag höjer blicken så ser jag att alla runt om mig dragit fram sina pannlampor.
En pannlampa hade jag givetvis inte tagit med mig men som tur var så var den kvällen riktigt kall. Det gjorde att spåren var stenhårda så i nedförsbackarna gled man bara med som ett tåg på räls. Det blev några läskiga skär men nu är det alldeles för nära att lägga någon vikt i det. För när man börjar höra vrålen från målfållan och musiken sjunger genom träden så brer man på med det fetaste leendet i historien.
När du harvat runt i nästan 12 timmar från morgon till kväll under fysisk och psykisk kamp från början till slut så kan jag säga att den målgången hamnar högst upp på pallen. Att få lyfta armarna i luften och höra sitt namn i högtalarna är något att det härligaste jag upplevt. Det är sjukt att säga men den känslan gör allting värt.
Ännu större blir det när man som vi avsluta hela Svenska Klassikern med just Vasaloppet. Nio mil med noll uppladdning och diskbråck. Allt är fan möjligt!
Jag avslutar inlägget här! Inga visdomsord denna gången 🙂
Med ”målgångskänslan” skall jag somna gott ikväll.
Go natt…
