-”Vart fan går gränsen för vad som är möjligt?” dag 6, Fredag – 23.01.2015

B.C(4550m) – Uhuru Peak(5895m) – Mweka camp(3100m) upp/ned 30km och vandring 15h

Efter middagen vad det som sagt dags att sova tidigt för att sedan börja vandra vid midnatt. Såklart blev det ingen sömn men vandringen startar ju för det. Man var för uppe i varv och exalterad för att kunna sova. Vi var ju äntligen här! 🙂

Så en kopp te och några kakor, sen bar det av.

kilimanjaro-team-inspiredh-natt-vandring

Vi tände pannlamporna och började traska. Ett riktigt långsamt tempo och jag la mig som förste man efter guiden.

Så i det närmaste sex timmarna är det ända jag ser, guidens fint upplysta arsle från min pannlampa. Det var kallt och blåste. Folk vinglade, trampade snett och andades tungt.

kilimanjaro-bro-inspiredh-snart

Minusgrader, storm och en stjärt som morot. Detta är utan tvekan det tyngsta dygnet och för många, troligtvis det tyngsta man upplevt.

Det var tufft och alla krigade verkligen. Någon sa halvvägs och vi fick en kopp te som var mer än välkommet 🙂

kilimanjaro-Daniel-yeah-natt

kilimanjaro-brorsan-natt

kilimanjaro-niclas-inspiredh-natt

Efter fortsatt knatande börjar solen långt borta, sakta stiga och lysa mot oss och berget. Man börjar se konturer och siluetter av berget och det var skönt att släppa blicken från arslet på personen framför sig 🙂

Vilken jäkla kamp och tillslut kommer vi upp till ”Stella Point” som är första anhalten innan toppen. Utan någon sömn eller mat i magen så vinglar gruppen upp över krönet.

kilimanjaro-natt-vandring-snart-dar

Jag börjar första bara att le men sedan slår det mig. Efter sex dagar av slit, smärtor och sömnlösa nätter så står vi snart på toppen av världens högsta fristående berg, Kilimanjaro.

Hela vägen har tankarna snurrat om toppbilden och om videon från toppen. Hur vi skulle hålla flaggan och vad jag skulle säga.

…men jag bara grät.

Allt kom till mig där och då. Hela året, farsans bortgång, skadan och visionen om att stå på toppen den 23:e Januari 2015. På dagen, ett år efter olyckan.

Ett mål som sattes på sjukhuset, innan jag egentligen visste hur framtiden skulle se ut. Det var orden från läkaren som jag aldrig glömmer:

-”Du har inga restriktioner, utan det är din smärtgräns som avgör”

Smärtan har jag verkligen fått känna på. Trotsat hygien och burit runt på blöjor och katetrar. Visat för mig själv vad som är möjligt och åter igen:

-”Vart fan går gränsen för vad som är möjligt?”

Det vet inte jag men jag ska fortsätta leta.

kilimanjaro-pa-toppen-soluppgang-edh

kilimanjaro-sista-biten-vandring-edh

Sista timmen från ”Stella Point” till ”Uhuru Peak” var som att hamna i trans. Smärtan, tunga andningen och utmattningen är som bortblåst.

Jag bara gråter av lycka, tacksamhet och stolthet. Inte bara för mig utan för hela gänget.

Dessvärre kom inte alla upp då av olika anledningar två av oss fick avbryta. Jag är stolt över dem och jag hoppas dom känner det inom sig med.

Hur många åker till Afrika och gör ett försök att nå toppen? Som jag sagt tidigare:

-” Man har inte misslyckats förens man gett upp”

Berget står kvar och det kommer fler möjligheter. Oavsett är det stort att ta sig hit, göra ett försök och inte ge upp.

Jag minns inte mycket från toppen men utsikten var magisk 🙂 och talet jag hade planerat blev inte riktigt som det skulle 😉 (Video: https://www.youtube.com/watch?v=lVsDbXj12LE )

Jag skall själv se på det när jag kommer hem, för jag minns inte riktigt vad jag sagt mellan alla tårarna 🙂

kilimanjaro-toppen-bergsbestigning-skylt

Glädjen är i alla fall total och nu väntar två dagars safari innan hemgång. Så imorgon skriver jag ett sista dagboksinlägg och försöker sammanfatta denna upplevelse 🙂

Köss! p.s: ett dygn är 24h, vi gick i 19 av dem, galet!

kilimanjaro-toppen-hela-laget-flagga