14.04.2014
Jag ligger nu i skrivande stund i sängen på rehabavdelningen och försöker minnas tillbaka på olycksdagen.
Jag tror morfinet inte bara fick mig avslappnad och på godare tankar, utan den skapade lite av ett hålrum mellan min fantasivärld och tältbyggande, till att jag faktiskt vaknar upp på Sahlgrenska mellan skynkena, två dagar senare.
Morsan har ju fått sina samtal genom åren och detta var ett av många i kategorin ”hjärtat i halsgropen, du det har hänt något – samtal”.
Så när jag ligger fastspänd på en brits, med slangar och drop så är hon den första som kommer in. Det är en viss känsla av att ha sin mamma vid sin sida.
-”Ja, fortfarande morsan, det vet du 😉 ”
Tryggheten föll iaf på plats när jag hade tagit ett stadigt grepp och morsan bekräftade att ”den” fortfarande satt på plats. Att jag hade tappat känseln, det berörde mig inte just då.
Nästa fråga var:
-”Hur mår det andra?”
Jag vet inte varför, men någonstans bryr jag mig oftare mer om andra än mig själv. En bra och i vissa fall mindre bra egenskap. Senast jag låg på sjukhus frågade läkaren om jag ville ringa någon.
-”Nej, det är ju bra med mig, jag tar det i morgon så slipper någon bli orolig”
mmh, smart! Alla får reda på det men ingen kan nå mig, då jag i lugnan ro, drömmer och sover sött på akutmottagningen 30mil bort i Oslo.
När jag tänker tillbaka får jag en stark bild av alla lamporna i taket och huvuden som kikar fram mellan blinkningarna. Långa korridorer, svängar och en jäkla massa lysrör.
Ni vet som i filmerna när kameravinkeln och händelsen utspelar sig ur en persons ögon och allt går i ett högt tempo, innan bilden smalnar av och allt blir mörkt.
Jag vet inte i vilken ordning allt händer men vid ett tillfälle hälsar jag på sjukhuspersonalen och den jag tror är läkaren. Dom berättar eller kanske förklarar vad som skall hända, men jag hinner knappt räkna till tre och sen är jag väck.
I en annan frekvens ligger jag på sidan och håller någon i handen. Vi pratar, men som i ett dimmigt samtal på Avenyn så la jag ju inte det på minnet.
Man sover och vaknar i omgångar och det mesta är väldigt oklart.
När man sedan vaknar upp på uppvakningsavdelning (UVA) tror jag många har samma förvirrade känsla som mig. Vad hände? Vart är jag? Det är många frågor och inga svar.
Har ju inga bilder från den här tiden. Hade nog inte tankarna på att jag en dag skulle blogga om det här och det är kanske dags och dokumentera lite 🙂
Oavsett får jag förklaringen att jag har brutit ryggen och fått en ryggmärgsskada.
-”Ja, vad fan betyder det?”
Sen hade jag brutit båda fötterna, eller snarare hälbenen.
-”Dom vet jag vart dom sitter”
Toppade detta med en spricka i bröstkorgen, några skadade tänder och förlorad känsel runt hela ”mellanregionen” och fötterna.
Ja, det var mycket att ta in på en gång. Torsdagsklättringen som helt enkelt inte slutade som planerat, den blev till en Lördag och efter akutoperationen av ryggen fått landa på ett av ”drottning silvias barnhemsrum”.
Vänner och familj samlades runt mig och började ställa frågor.
-”Ja, jag har mer frågor än svar själv, men optimalt är det ju inte”
Redan här började jag måla upp en bild och framtidstro om allt ska bli som innan. Jag brukar hantera situationer med humor. Vi gör det alla på olika sätt och för mig hjälper ett gott skratt.
(texten till en liknande bild från Sahlgrenska)
Tack för alla hälsningar, besök och allt stöd. Det värmer gott ska ni veta. Med tanke på omständigheterna mår jag fint. Nu skall bara sno en rullstol, bryta mig ut och så skall alla få en stor köss och en kram. Skål på er! ”Keep on rockin in the free world” med Fredrik Edh.
Jag gillar ordspråket ”Det finns inga problem, bara situationer att lösa”
Självklart var ju denna nöten i då läget svår att knäcka. Jag visste ju inte hur situationen var, men det börjar jag få en bild av idag.
Kotan som kallas L1, den som ligger mellan bröstrygg och ländrygg har helt enkelt lämnat ryggraden och skjutits ut mot ryggmärgen av smällen. Man förklarar ryggmärgen enkelt som kanalen av alla nervtrådar som går från hjärnan och längs med ryggraden och ut i kroppen.
Vad detta betyder för mig i framtiden kan ingen säga, men hade skadan varit en kota upp så kunde läkarna konstatera att jag hade vart lam från midjan och ned resten av livet. (känner en lättnad i kroppen när jag skriver detta)
Sen har ju hälbenen krossats och brutits sönder på flera ställen. När man ser på bilderna så ser det nästan ut som en spann med skruv.
Läkarna har verkligen gjort ett konstverk när dom skruvat ihop mig. I ryggen har jag idag skruv och stag, men har inte kommit över någon bild.
Många säger att jag har sådan otur hela tiden, men jag säger:
-”NEJ! Jag har haft en jävla tur”
Jag lever och det är många faktorer som spelar in, men jag ligger inte idag och tänker på vad man kunde gjort annorlunda. Det är vad det är och jag kan inte göra det oförändrat.
Att älta problem hjälper dig inte framåt och jag har aldrig tänkt: Tänk om.. Då hade jag aldrig kunnat ha den livsstilen och intressena jag har idag.
Så här är situationen! Frågan är, vad gör man med den?
Jag har satt mitt mål! Nu gör vi det bästa av resan på vägen dit.
Jag ska erkänna att jag fick ta en paus när jag skrev detta, då jag tidigare bara fokuserat på framtiden. Man inser ju idag att jag kom väldigt lindrigt undan, om man faktiskt tänker på hur illa det kunde gått, så ja, jag är väldigt tacksam.
Det närmaste veckorna och månaderna lägger jag grunden för resten av mitt liv. Jag har bestämt mig för att ha rätt inställning, vara positiv och ha tålamod.
Tack för att ni följer med och responsen jag fick i förra veckan är helt fantastisk. Jag fick min bästa fredagskväll på flera månader och alla dessa hälsningar och kommentarer kommer en dag lyfta mig upp på toppen av Kilimanjaro 🙂
Ha en fin vecka nu! Nästa inlägg kommer snart, då jag skriver om flytten till Mölndal för operation av fötterna.
Mvh,
Rickard Edh