17.04.2014
Min vistelse på Sahlgrenska sjukhus var relativt kort och bara fem dagar efter olyckan och operationen av ryggen blev jag flyttad från mitt rum och till Mölndals sjukhus, för att invänta fler operationer.
Jag kände mig nästan lite bortskämd när jag hade mitt egna rum. TV, Playstation och t.o.m en projektor med duk. Jag förstod snabbt att det inte var att ta för givet.
Nu delade jag rum med tre andra.
Min lugna tillvaro med bara vänner och bekanta, blev till ett högljutt allrum där det konstant sprang runt läkare, sjuksköterskor och undersköterskor.
Folk hade ont, klagade och larmknapparna gick varma för att tillfredsställa allas behov.
Jag beundrade verkligen personalen som trots stress och personalbrist gjorde vad det kunde, så vi fick våra mediciner, utföra våra behov och mat på sängen varje dag.
En annan blev i alla fall bästa vän med sina hörlurar 🙂
Det var mycket smärta under den här perioden och jag var sängliggandes hela den första veckan. Det var antibiotika drop för infektioner, morfin för smärtorna och det kombinerades med sömntabletter till nätterna.
Duschen var en mardröm och toalett besöken ska vi inte ens snacka om. Jag var helt kallsvettig efter och det var nästan jobbigt att andas för smärtorna i ryggen.
Låg jag ned så pulserade fötterna och gjorde så ont att jag trodde dom skulle sprängas. Det ända sättet av slippa värken var att sitta upp, men då tog ryggen över igen.
Pest eller kolera som man säger och inget vidare sätt att alternera smärtorna på.
Om man nu hade några spärrar tidigare var det bara att släppa taget, för det fanns inte något utrymme att skämmas för sig.
Det är väl inte helt fel att ropa -”färdiiig” som en treåring och få arslet torkat eller ligga naken på en brits och bli skrubbad av två sjuksköterskor i din egen ålder.
Deras vardag, men en ny upplevelse för en annan.
Det är inget jag har vart för bortskämd med det de senaste åren iaf 😉
Jag blev tillslut opererad i fötterna. Var som vanligt nedsövd och hade inte tankarna på att knäppa några bilder 🙂
..men jag fick en chock när jag vaknade.
-”Vad fan, har ni opererat stödhjul på fötterna eller?”
Fick förklaringen att det var extra utrymme för svullnaden och dräneringsplats för eventuella vätskor från såren.
-”Okaj!”
Till min lättnad, så var detta bara tillfälligt och jag fick snart byta till lite mer lätthanterlig storlek.
Här har ni hinken med skruv i som jag nämnde förra veckan. Från sidan och underifrån.
Totalt, 21 skruv, plus stag i båda fötterna. Modern konst?
Det var också då jag fick köra rullstol för första gången och jag tog mig friheten att åka ut från salen och trotsa smärtorna. Hittade ett tomt rum och njöt en stund av tystnaden.
Till och med jag som älskar full rulle och tjötar mer än gärna hål i huvudet på en främling hade mött min överman.
Gubben som låg bredvid mig högg var enda stackare som råkade kolla åt hans håll. Fanns det ingen inom räckhåll så lyftes telefonen och inte ens högsta volym på datorn överröstade den här megafonen.
Det gjorde inte saken bättre att han bara predikade och malde om en och samma sak, om och om igen. Somnade och vaknade till:
-”Påven sitter på statskassan!”
-”Livets träd är satans påfund”
Sen fick jag reda på att han var över 80år gammal och dement. Jag vet med mig att man inte ska döma någon innan man gått en mil i deras skor, men det var tungt och jag fick se mig besegrad och accepterade mitt nederlag.
För att se det positiva i det hela, valde jag ju rätt tid på året för en olycka. En hel månad, sängliggandes och kika på OS 🙂
Jag har fått erfara min lite blödigare och känsligare sida sedan olyckan. Har lite svårt att sätta fingret på varför, men troligtvis miljön, perspektiv eller att man bara ser saker på ett annat sätt?! Ödmjukheten är i alla fall total.
När Charlotte Kalla körde ikapp 25 sekunder på sin sträcka i damstafetten och sedan går om och vinner guld grät jag som en bäbis utan sin napp.
Haha, jag får till och med rysningar nu när jag skriver det 🙂
Det var en härligt känsla och jag hade något att se fram emot varje dag. Där låg man med datorn, paddan, mobil och allt var synkat över wi-fi. Super kittad och intalade mig att jag faktiskt inte kunde ha det bättre och att jag egentligen inte mådde så dåligt.
Förutom när jag skulle ta en dusch eller sätta mig på holken förstås 😉
Så med OS i tankarna blev jag inspirerad till mina nya gips. Av bara glädjen styrde jag upp så att gubbarna fick lånat paddan för att se hockey, extra hörlurar delades ut för att lyssna på skidåkningen över radio och personalen hängde runt sängen så ofta de kunde för att få Sverige tävla 🙂
Den här tiden var absolut ingen dans på rosor, men jag gjorde det bästa av situationen och jag fann en stor glädje i att se andra le och må, trots omständigheterna så bra som möjligt.
Fan, jag som bara svettas i handflatorna när jag ser en spruta, lät till och med blivande sjuksköterskestudenter öva och provsticka mig i armarna 🙂
Det var också under den här perioden jag fick mitt första ”modell” jobb. Det hör tydligen inte till vanligheterna att bryta och gipsa båda fötterna samtidigt. Så jag blev plåtad i min lila räcer, poserandes i shorts, med mina taniga spiror och gul/blå gips 🙂
Vet inte om det blev en omslagsbild, men bilderna skulle användas till studiematerial.
Hela vistelsen här kändes som en lång väntan på att få komma vidare. Det var ju trots allt en läkningsprocess inför rehabilitering och träning.
Min rastlösa själ behövde stimulering och jag bara längtade tills jag kunde få känna träningsvärk igen. Eller ja, känna något annat en smärta.
Beskedet kom och nästa anhalt var Högsbo rehab.
Alla snackade gott om det och mormor hade haft en bra upplevelse av stället. Hon vet vad hon snackar om, tänkte jag och jag började bygga upp stora förväntningar och kände mig riktigt motiverad att komma igång.
Här ligger jag fortfarande, men både mycket starkare och positivare en innan.
I nästa vecka berättar jag om min vistelse här. Då börjar vi närma oss nutid och jag behöver inte längre minnas tillbaka. Då börjar vad jag tror blir min tuffaste tid.
När du ligger skadat på sjukhuset, kan du inget annat en att acceptera läget. DU kan inte göra något mer en att vänta. Sen skall jag ju ha ett konsekvens tänkande och börja se över risker.
-”Vad fan är det?”
Jaja, den kampen tar vi då! Nu ska i alla fall jag ha min första tvådagars permission och njuta av god mat, härliga vänner och familj. Önskar alla en go påsk 🙂
…och du! Om inte dina drömmar skrämmer dig, är dom inte stora nog. Vi ses på toppen 🙂
