22.04.2014
Tjingeling. Nu har jag äntligen fått mitt rum i Högsbo. Detta är på rehab avdelningen, vilket resulterar i schemalagda dagar. Nu är det bara fokus på framtiden och att bli bättre. Sätter redan nu målet att klara min första led på Klätterdomen, innan året är slut. Tackar i vanlig ordning för alla hälsningar och besök, ni är bäst! ”Keep coming” Nu är det byggnad 9, Högsbo sjukhusområde, Avd 623, rum 12. Hör av er innan, så jag är på plats. Vem vet, kanske är ute och kör milen, bestiger ett berg eller bara tjötar hål i huvet på någon stackare här, puss på er.
Ni får ursäkta alla inklippningarna från Facebook, men det beskriver min känsla jag hade just då så mycket bättre 🙂
Detta var mitt första inlägg när jag kom till Högsbo. Jag var ordentligt motiverad att komma igång med träningen.
Strulet var att jag bara dagen innan hade slickat i mig både morfin och sömntabletter för att dämpa smärtorna och få några timmars sömn.
Den goda inställningen och längtan till rehaben hade ju inte tagit bort smärtorna direkt och efter att jag pinat mig själv, sittandes fastspänd i min rullstol i sjuktransporten. Så hade jag egentligen bara bytt säng.
Första veckorna var ett slit bara att hoppa över från sängen till rullstolen för att äta middag. Mina sötebrödsdagar med middagarna serverade på sängen var över.
Kanske om jag hade tur kunde jag finta till mig en måltid i sängen 😉
Ihop med nervskadorna och all medicinering hade jag dessutom tappat min matlust och åt egentligen inte så mycket. Fick börja med näringsdrycker för att få i mig något och jag hade rasat i vikt.
Ni vet när man träffar någon man inte sett på länge, så kan du direkt se om han/hon har tränat, lagt på sig eller gått ned i vikt. Men man tänker och ser inte sin egen förändring själv när man tittar sig i spegeln.
Nu vet jag vikten av vad bara vardagsmotionen och vad valen man gör faktiskt betyder något. Jag kunde gå, cykla eller springa till jobbet. Tänkte inte en sekund på det som träning, men bara det lilla gör så mycket.
På en månad hade jag med mina åtta procents kroppsfett tappat över 12kg muskler.
Jag trodde aldrig att min första spegel ”selfie” skulle vara sittandes i en rullstol på toaletten i Högsbo Jag låg tidigare på 77kg. Nu har det gått 1 månad sedan olyckan. Stabila 65kg, med gipsen och kläder på. Inte vad jag hade väntat heller. Nu är det ju utomhusträning och sjukgymnastik varje dag…och som ja sa till läkarn -”man har ju en riktigt jäkla potential iaf” haha.
Jag är inte så upptagen av vikt, men jag blev paff. Har inte ”satt” mig på vågen sedan dess utan bara fokuserat på träningen och har i samband med det fått tillbaka min aptit idag.
Jag köpte regeln med att man skulle rulla ut i köket för att äta. Varje gång jag tvingade mig upp ur sängen, var ju trots allt träning och med både sjukgymnaster och arbetsterapeuternas hjälp, blev jag snabbt mycket bättre.
Kände en förändring och en förbättring varje dag. Istället för att se resultat i bänkpressen, tiden på milen eller tävlingar fick man se på det små framstegen.
Att jag orkade sitta en hel måltid, vara med hela passet på sjukgymnastiken eller bara bli skjutsad runt huset var otroliga framsteg.
Med vänner, familj och otrolig stöttning av personal började träningen ta fart på allvar.
Jag blev av med mina färglada tyngder på benen och började röra på fötterna. Körde ben och armövningar varje dag och hade jag inte en bokad tid med sjukgymnasten spenderade jag tiden i träningsrummet på egenhand.
Hand i hand med träning så kom energin tillbaka och jag hade bestämt för att bli så bra som möjligt så fort som möjligt. Om jag var positiv innan, så var det inte i närheten av vad jag kände nu.
Fan, visst! Jag sitter här i min blöja och får fortfarande pissa med hjälp av kateter. Jag sitter fortfarande i rullstol och har inte fått tillfredsställa mina behov på tre månader.
Men istället för att hänga sig upp i det, så highlightar jag det positiva.
Som när jag, ungefär en och en halv månad efter olyckan ligger i sängen och har en riktigt våt dröm och sedan vaknar med ett leende.
-”wooohooo!!”
Jag gör ett glädje tjut, då jag till min stora belåtenhet har mitt första ”morrabrød”, som norrbaggarna säger.
Sist fick jag ju bara höra om mitt enmannatält som jag hade rest inne i klätterhallen och har nu, vaknat upp med den härligaste känslan i världen.
I alla fall just då 🙂 *Ingen bild behövs*
Jag hade fått tillbaka känseln till viss del och jag tror hela Högsbo, eller nästan hela Göteborg fick veta om den bästa överraskningen jag någonsin fått uppleva.
Det var inte bara ”den” som fick stå utan efter ett besök hos ortopeden och glada besked, fick jag börja belasta fötterna.
-”Va!? Ska jag stå?
Det var med hjälp av ett ståbord, två sjukgymnaster och en sele runt kroppen, men fan jag fick stå, och började redan då tänka på att börja löpa 🙂
..och det var inte långt efter jag fick ta min första steg och lyckan var total.
Ett ganska obefintligt steg för mänskligheten, men troligtvis det största i mitt liv! Mitt personbästa blev 8:39 på 100m, eller ja, korridoren var bara 90 lång och det var ju inga sekunder vi räknade direkt Så jävla gott!! Tack för all support och stöttning! Nu sätter vi målet på Kilimanjaro. Skål mina vänner! Köss Edh
Jag skojade lite med personalen på Högsbo idag innan jag åkte.
-”Nu flyttar jag hemifrån” 🙂
Jag menade det verkligen, då jag en gång rullade in med smärtor som blir för komplicerat att ens försöka förklara, tills att jag i princip kunde gå ut där ifrån.
Visst att jag är positiv, har en jävla vilja och rätt inställning, men också tack vare en helt fantastisk personal som fick en vardaglig tegelbyggnad i Högsbo att kännas som hem. Ovärderligt!
Det var med splittrade känslor som jag flyttade där ifrån. Jag skulle aldrig önska min värsta fiende att råka ut för en liknande skada, men olyckor sker. Så om du mot all förmodan får välja en rehab att återhämta på, rekommenderar jag här.
Funderar på att i framtiden köra söndagarna där efter en blöt lördags natt på Avenyn 😉
Ska nu snart sova min första natt här på Dalheimershus och det skall bli spännande och se vad den här förändringen kommer ge mig.
Jag sitter med en bra magkänsla för stället, men är ändå nervös.
Imorgon skall jag tillbaka till ortopeden för att röntga ryggen och få besked.
Rullar bak stolen och gör en Stefan Holm. Blåser ut tungt och drar fingrarna i håret.
-”Det löser sig”
Ta inget för givet! Vill man komma någonstans, så får man fan kriga för det.
”No Squat, No Ass”
DCIM101GOPRO
DCIM101GOPRO