
25.04.2014
Något man inte får glömma med vägen tillbaka och rehabiliteringen efter en olycka, skada eller liknande är det sociala och den mentala biten.
Jag har och kämpar fortfarande sten hårt varje dag med att stärka och träna kroppen fysiskt. Jag var ju trots allt sängliggandes i över en månad där jag rasade i vikt och blev stel som en pinne.
Hade nog tagit världsrekord i plankan, om jag hade kommit ned på golvet vill säga 🙂
Var ju inte speciellt vig sedan tidigare, men nu! Se framför er Quasimodo, men en meter högre, gympaskor och staplandes fram med en rullator.
-”Vart fan är min Esmeralda?” 🙂
Det är lätt att bara fokusera på träningen, men när dagen är slut eller helgen har kommit, sjukgymnaster och arbetsterapeuter har gått hem, då åker man gärna in på sitt rum eller sätter sig framför sin TV.
Vart får man sin energi?
Där är vi alla olika, men som jag nämnt tidigare. För mig är ett gott skratt ovärderligt och genom att omringa mig med vänner och bekanta som ger energi, tar man sig genom vardagen mycket enklare.
Tror vi alla kan ta sig en extra kik omkring oss. Tänk en stund. Vem får dig att må bra, skratta och vara dig själv? Vem ger dig energi?
Jag är idag, framför allt nu under dessa omständigheter, väldigt tacksam att ha vänner och familj som är så stöttande. Tro på att behandla andra som du vill bli behandlad själv.
Jag söker inte sympati och vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill att allt ska vara som ”vanligt” och bli behandlad så.
Men det kan lätt bli att man skäms eller känner sig osäker. Man vill inte visa sig dålig, skadad eller vara en belastning inför andra. Så man låser sig inne.
Humorn hjälpte mig här. Jag ler och bjuder på själv. Då får jag responsen och hjälpen jag behöver.
Min första permission var under Högsbo tiden. Jag hade övat med arbetsterapeuten på att komma in och ut ur en personbil och så fort jag fick ”GO!” så ringde jag brorsan direkt och sa:
-”Kom och hämta mig, nu drar vi” 🙂
Det var en härlig känsla. Det kändes som vanligt igen, med hög volym och nedvevade rutor. Svin kallt, men det var en känsla av frihet 🙂
Åkte faktiskt direkt till klätterdomen. Kände någonstans att jag hade ramlat av hästen och bästa medicinen är att bara hoppa upp igen.
När jag blev inrullad genom dörrarna så fick jag direkt en härlig känsla i kroppen. Lukten, människorna och atmosfären fick mig att må bra.
Innan orkade jag precis en timme med sjukgymnasten men nu var allt glömt och vi spenderade timmar där.
Det kliade i fingrarna och jag ville bara klättra igen. Många kan kanske tycka detta är konstigt, men ni som har ett brinnande intresse eller passion förstår.
Som jag sa till farsan:
-”Tänk om farfar hade tagit din motorcykel ifrån dig när du var 27år och sa att du aldrig får köra igen, det är för farligt, vad hade du gjort då?”
-”Köpt en ny”
Precis! Nu nästan 30 år senare kör han fortfarande.
Jag har mött många på vägen, lyssnat på historier och deras berättelser om olyckorna. Det kan faktiskt vara så enkelt att ett snedsteg, några marginaler och faktorer fel, så är man där jag är idag.
Varför inte göra det man älskar? Det är för mig att leva i alla fall!
Så istället för att ligga här och tycka livet är surt, så försöker jag komma ut så ofta jag kan.
Åkte på Mustasch konsert på Trädgår´n. Kom rullandes som rena VIP kunden. Åkte rätt förbi kön utan att betala, åkte hiss till andra våningen och fick bästa platserna längst fram vid scen 🙂
Har vart utklädd på 80 tals partaj med slimmade tights, pannband och solbrillor 🙂
En av det bättre dagarna spenderades nere vid vattnet i Långedrag.
-”Det rodde du inte va mormor?
-”Vad då?”
-”Att du skulle köra runt på mig och inte tvärt om” 🙂
Ni får ursäkta att jag repeterar mig, men fan vad inställning och positivisten spelar in. Men som jag skrev i förra inlägget, så var jag nervös.
Mitt besök hos ortopeden! Färdtjänsten kunde bara hämta mig en viss tid, två timmar innan besöket. Resan tog tio minuter.
-Vänta!
Sen tog de röntgenbilderna på fem minuter!
-Vänta!
Doktorn var försenad.
-Vänta!
Fan, just det! Tålamod var det ju också! Fem timmar efter avgång anländer doktorn:
-”Rickard”
-”JA!”
-”Det här ser jätte bra ut”
Vi gick genom bilderna, processen och tiden som varit. Jag ska erkänna att det även denna gången var tårar.
Om jag var positiv innan, så är det obefintligt mot hur det känns idag 🙂
Fantastiskt! Nu kan jag börja träna ryggen och stärka upp kroppen för alla äventyr i framtiden. Fortfarande en lång väg att gå, men med besked som detta känns det inte tungt alls.
Nästa vecka får jag dock domen av fötterna, håller nu tummarna för det.
Har en enormt tacksamhet för allt stöd, men framför allt stort tack för all energi.
Det är som jag sa tidigare: Oavsett vad ni går igenom i livet. Kör på rätt inställning, var positiv och ha tålamod.
”Sore today, strong tomorrow”