30.04.2014
Detta är bara mitt sjätte inlägg och jag sitter nu och svarar på kommentarer och mail. Det finns inget annat sätt en att starta detta inlägg med att tacka.
Det är flera tusen som läst mina inlägg och som jag nämt tidigare så var det verkligen över alla förväntningar när jag startade bara för någon vecka sedan.
Kul att man redan nu har inspirerat människor som fått motivation och perspektiv på sina liv och situationer.
Helt fantastiskt! 🙂
Mitt i all denna glädje bävade jag mig ändå inför mitt möte idag. Reste till Mölndal för röntgen och besked om mina fötter.
Jag glömmer aldrig känslan under olyckan, när jag ligger på golvet i klätterhallen och ”vickar” på mina fötter. Det var en fruktansvärd smärta, men jag glädje mig då åt att dom faktiskt rörde på sig.
Nu tre månader senare sitter jag i färdtjänstbussen och stirrar än en gång ned på mina fötter, vickar på dem och knyter tummarna i händerna.
Jag ser framför mig, läkaren som i vanlig ordning stämplar in stressad i rummet, famlar med några papper och där ligger man, svettandes, nervös och bara hoppas på positiva besked.
Av någon anledning så tar allting extra lång tid när man ska få ett svar. Jag har vant mig vid försenade transporter, läkare och extra långa väntetider.
Så klart var ju inte den här dagen något annorlunda, förutom att de hade missat att jag skulle röntgas och det tog tre timmar till innan jag tillslut får möta läkaren.
-”Goddag!”
-”Tjäna”
Bla, bla, bla…
-”Ja, så?”
-”Det har läkt fint, vi ses om 1,5år igen” 🙂
Han var iskall, hade inga papper och jag fick inte något intryck av stress. Den här gången ville jag bara höra det sista 🙂 Det hade inte gjort något alls om han bara gett mig beskedet och stressat vidare efter all den här tiden.
Alla tjugoen skruvar och stag skall sitta kvar fick jag besked om. Skulle det någon gång i framtiden bli problem så får man se på det igen.
I värsta fall så kommer dom steloperera fötterna, men jag kör stenhårt fokus framåt och vill inte tänka: ”tänk om”
Jag var rejält laddad för utomhusklättring, triathlon och en aktiv sommar i år, då jag efter min förra olycka spenderade hela 2013 ute i långärmat eller inomhus på ett kontor.
I 2012 stod jag i en elcentral som exploderade och även då hade jag en riktigt jäkla tur.
Boom!
Jag lyfter upp mina händer för att skydda ansiktet och kastar mig ned på golvet, rullar ut från rummet samtidigt som jag lyckas ”släcka” t-shirten som tog eld.
Först ser jag ingenting utan det är som ett evigt blixtregn av paparazzi kameror i ögonen, sen piper det och ringer i öronen. Fick nog en känsla av vad tinnitus kan innebära.
Jag ligger fortfarande ned när jag börjar höra brandalarmet och jag kunde skymta elden genom all rök. Minns att jag då förstod att jag varken hade blivit blind eller döv.
Det blev inte bara en smäll och explosion då det var något fel på anläggningen. Runt mig hade flera ljusbågar(blixtar) på flera 1000 grader till och med gjort stora svarta avtryck i betongen och precis missat mig med en hårsmån.
Jag lyckas ställa mig upp och går skärrad upp till markplan där jag möter två kollegor.
-”Ring ambulans och brandkår”
Sen springer jag bort till omklädningsrummen och börjar spola vatten på armarna.
En veckan fick jag ligga på sjukhuset, insmord i vaselin och lukta på min brända musch 🙂
Så! I år får jag istället fokusera på att börja om från början. Det är väl inte helt fel att sitta på läktaren med en bira och heja på ibland 😉
Mycket skall man gå igenom innan man lämnar den här planeten och enda gången jag vill säga:
-”Nu är jag nöjd!”
Det är när jag ligger gammal, rostig och skön som jag vill tänka tillbaka på livet och le. Då jag gjort allt jag velat göra, sett allt jag velat se och ångrar ingenting.
Det är klyschigt, men man skall inte ångra något man gjort, utan det man inte gjorde. Olyckor, sjukdomar eller tragedier händer, så ta vara på tiden. Lär av misstagen och ta det positiva med dig vidare.
Lätt att skriva, svårare att praktisera. Där sliter vi nog alla lite! 😉
Man får inte glömma att stanna upp och njuta av nuet, men inte heller ta det förgivet. I helgen fick jag se på när alla kämpa och slet i Slottsskogen. Vi hade åkt dit för att se tävlingen Tough Viking.
Riktigt kul tävling och jag var bara en olycka ifrån att ställa upp själv. Efteråt rullade vi vidare, käkade tapas på Linné och rundade av natten på Avenyn.
Jag hade min första helkväll på över tre månader och njöt verkligen av stunden. Troligtvis den enda som rockat PUSH i mjukiskläder 😉
Det var nog alla positiva besked som fick alla spärrar att släppa. Den oro jag hade känt för framtiden släppte från mina axlar och jag tänkte inte på morgondagen.
Nu är det dags att sova och ladda för gång och trappträning i morgon.
”How long will you wait? Someday, there won´t be another someday”
