07.05.2014
Den 23:e Januari i år fick mitt liv en helomvändning. Min vardag som var präglad av mycket jobb, aktiviteter och livsnjutning blev till operationer, mediciner och sjukhusbritsar.
Omställningen från ett liv full av spontanitet, snabba ryck och en jäkla fart till att ligga raklång och bara vänta på nästa dos eller måltid, var till en början en väldigt svår situation att hantera.
Innan kunde jag knappt se en film på över två timmar utan att bli rastlös, bara ha ett jobb gick helt bort och tacka nej fanns ju inte på kartan.
Jag var alltid ett samtal ifrån att hänga med på nästa äventyr eller utmaning och svarade ja innan jag visste vad jag hade givit mig in på 🙂
Va fan, stod man på startlinjen så fanns det inget som skulle kunna få en att avbryta eller att ge upp och att inte gå i mål var oacceptabelt.
Idag känner jag ett mycket större lugn.
Fortfarande samma person men med mycket mer insikt. Jag lyssnade väldigt sällan på min kropp tidigare.
Nu är det inte jag som bestämmer längre! Nu säger kroppen till mig när det blir för mycket, om det gör för ont eller om det är dags att sova.
Det är riktigt sjukt, men det tyngsta med träningen för mig är vilan.
-”Fan, nu kör vi milen!”
-”NEJ!”
-”Okej, okej, då vilar vi då”
Innan kunde jag köra milen helt otränad på bakfyllan utan problem. Som när min kusin ringde mig i precis rätt läge, mitt i min salongsberusning på en studentskiva:
-”Hallå, är du redo för imorgon, jag plockar upp dig vid 08:00”
-”Ja, tror du det eller?! Vi kööör, skål!”
Han stod ju där mycket riktigt vid min dörr, prick klockan åtta och en annan hade precis fått av sig slipsen och sparkat av sig skorna i hallen.
Det var bara att dra på sig tightsen, joggingpjuksen och haka på. Alkoholen rann som ur en öltapp från pannan och den stackars kroppen bara skrek.
En omvänd situation var efter Vätternrundan. Jag hade krigat mig runt den oändliga sjön och kände mig stolt över mina 30 mil på hojen. Sitter utmattad i baksätet i bilen, har inte ens orkat ta av mig cykelbyxorna och kände knappt mina ben.
Vi är nästan hemma och man har längtat till den varma duschen och att få krypa ned i sin egna säng, då jag ser att en barndomsvän och olyckligt nog för min stackars kropps skull, min granne, det är fest.
Ut med alla prylar. Sovsäcken på axeln, hjälmen under armen och cykeln rullandes vid sidan så stämplar man in på festen och kör på tills det ljusnar.
Det kanske beror på ålder, kanske fysik eller några andra faktorer men jag ångrar det inte idag. Jag kan dock någonstans känna att jag är skyldig mig själv en paus.
Idag måste jag lyssna på kroppen och vad den bestämmer. Acceptera att avbryta om det gör ont och vila för att orka lika mycket dagen efter.
Jag ska nu och i framtiden försöka att lyssna och ta bättre hand om kroppen.
Så här känner jag ibland, men..
Fan ge mig en utmaning så kör vi. Jag har blivit hungrigare än någonsin och det bara spritter i kroppen. Jag vill springa längre än jag någonsin gjort, klättra till högre platser än innan och utforska världens alla hörn.
Kroppen får fan passa på att vila, för vi har mycket att ta igen och genomföra i framtiden 🙂
Jag älskar ju känslan av att inte veta vad som väntar och för varje dag som går känner jag mig mer och mer hungrig.
Missförstå inte! Jag hade en jäkla tur och för det är jag evigt tacksam, men nu vill jag bara tillbaka.
Resan är långt ifrån över så medans jag ligger här och drömmer om framtiden, så har jag också tänkt mycket på vad jag kan GE tillbaka.
Satt på takterrassen med farsan i fredags och glutta ut på kanalen över en kaffe. Vi kom in på Älvsborgsbron och där och då bestämde jag mig.
Mitt första mål. Att gå över bron 🙂
Detta har över helgen spårat vidare till ett event. Det är fortfarande på planeringsstadiet, men det kommer involvera mycket folk och det är för en god sak.
Jag kan ge något tillbaka, men kommer behöva er hjälp.
Det är en del att planlägga men snart går jag ut med vad vi tillsammans skall genomföra. Är riktigt exalterad och det blir spännande att se vart det leder.
”If we were meant to stay in one place we´d have roots instead of feet”
