#8 – BAKSIDAN

26.05.2014

I fredags var jag helt färdig. När brorsan ringde och frågade hur läget var så sa jag bara:

-”KOM OCH HÄMTA MIG!”

Har ni någon gång känt att man har så mycket man måste göra och det enda man känner för är att bara gå och lägga sig?!

Jag har vid flera tillfällen tidigare hamnat i den situationen. I vanliga fall brukar jag vara iskall. Skriver ned allt och tar det punkt för punkt.

Att stressa hjälper ju inte.

Nu har för första gången känt lite på baksidan av skadan. Min normalt positiva inställning dränks i telefonsamtal, mail och möten.

Den var någon som sa att:

-”Man måste vara friskt, för att vara sjuk”

-”Ja, det ligger nåt i det”

Jag är tacksam att jag klarar att snacka för mig, men det kostar så sjukt mycket energi. Man sitter flera timmar om dagen och babblar i telefon och knappar på datorn.

Det är försäkringsbolag, läkare, handläggare, sjukgymnaster och man skall mellan allt detta försöka prioritera sin träning.

Jag fick svälja min stolthet och ta tillbaka mina sömntabletter. Var bara tvungen att få ordning på dygnsrytmen igen.

Ni vet när man känner en inre stress och en klump i magen, men man vet inte riktigt varför. Såklart faller allt på plats när man lägger huvudet på kudden för att sova.

Man vrider och vänder på sig hela natten, så man vaknar sent dagen efter. Man försover sig och missar frukost och bara för att tajma telefontider missar man träningen.

Jag kände någonstans att det inte håller och har efter en otrolig helg med nära och kära fått ladda mina batterier. För första gången på två veckor har jag orken att skriva igen.

Jag ska i vanlig ordning ”highlighta” det positiva men måste få ut frustrationen efter två stressiga veckor.

Tidigare kunde jag ha ett sextiotal man i arbete, pendla mellan Göteborg – Oslo och fräsa på med olika projekt varje helg med full kontroll. Nu blir jag stressad över ett samtal.

Jag märker att olyckan tar mer energi än vad jag själv vill erkänna.

Man känner sig ofta hjälplös, då det är så mycket jag inte kan styra över.

Det ytliga skadorna är en sak. Det är vad det är och jag tränar varje dag för att det ska bli bättre, men att räkna katetrar och blöjor för att kunna lämna några timmar kan jag inte göra något med.

Bra besked med ryggen, bra besked med fötterna, nu håller jag bara tummarna att känseln kommer tillbaka så jag kan släppa frustrationen.

Så.. 🙂

alvsborgsbron-rullstol-peka-edh

Oavsett baksidan av skadan har jag lyckats nå mitt första delmål.

Jag gick över bron och det kändes så jäkla härligt.

Mitt i mellan samtalen med läkare och handläggare så kommer en vän förbi och hälsar på.

Vi bestämde oss för att rulla ut och käka. Jag knuffades ned i min rullstol, förbi ett ”thaihak” och en ”takeaway” senare så satt vi vid vattnet och avnjöt en ”chicken cashew”

Jag ser upp på bron och säger:

-”Vi kör!”

Jag laddar ner ”Runkeeper” appen och polarn fick kriga upp mig till brofästet 🙂

Sen ställde jag mig upp och trotsade den starkt kryddade kycklingen, jag har ju blöja 🙂 Det får bära eller brista. Jag har inte tidigare gått mer än i korridorerna fram och tillbaka.

Vad var det? 100m på 8:39 🙂

Vi kör en liten startceremoni och vi börjar traska. Solen skiner, utsikten var magisk och utan att tänka på skruvar, stag och smärta så har vi nått mitt första delmål.

Ett segervrål, ett jätte smile och några bilder.

alvsborgsbron-nyy-rekord-rullstol

-”Hur fan ska jag orka gå tillbaka?” Sa båda 🙂

Jag orkade inte gå många meter till och det krävs lite krafter att putta runt på en gubbe.

Vi valde det naturliga alternativet och rullade vidare, nedförsbacke 😉

Ni som sprang Göteborgsvarvet vet ju om den härliga Eriksbergshamnen och utbudet med fina uteserveringar.

Jag var troligtvis lika slut som er vid det här tillfället och många med mig får nog tankarna på att stanna till och ta en kall.

Så fick det bli och sen färgan tillbaka. Somnade gott med ett leende den kvällen.

Mitt egna ”varv” blev första delmålet på vägen till Kilimanjaro. Det visionen finns fortfarande kvar och som sagt efter helgen med vänner och familj känner jag att den är starkare än någonsin.

Trots en stressig och frustrerande situation kan jag lyckas nå mina mål. Man får se det som små hinder på vägen och den dagen jag står på toppen så kommer det vara värt allt slit.

Kombinationen av att ha en vision om framtiden och sätta mina mål på vägen är medicinen för mig.

För två månader sedan ställde jag mig upp för första gången på ett par darriga spiror. Två sjukgymnaster och en säkerhetssele krävdes. Idag kunde jag ställa mig upp, putta min rullstol framför mig och gå min första kilometer 🙂

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Fast man kan önska att familjen och vänner var läkare, advokater, sjukgymnaster och personliga assistenter ibland, så hade jag aldrig bytt ut dom för nått i världen.

Jag kan ha den bästa inställningen, vara onödigt positiv ibland men jag hade inte kommit dit jag är idag utan stöttning från er alla.

Ännu tacksammare än tidigare kunde jag den senaste tiden GÅ över en bro, sitta ute på altanen och avnjuta en Champions League final och göra Avenyn som i gamla dagar 🙂

champions-league-fotboll-bira

Ödmjukheten var trots allt total när jag fick besked om att en gammal vän från Oslo låg på sjukhus.

Jag och brorsan satte oss i bilen och körde upp till Oslo. Det blev några extra pauser och några stökiga toa besök men det kändes så rätt att åka.

Jag kände att några väl valda ord kunde inspirera henne att ta sig i genom den jobbiga situation hon olyckligt nog hamnat i. Fan, om någon tyckte jag var positiv så har ni inte mött henne.

Hon var redan inställd och klar. Motivationen var det inget fel på och vi skrattade gott flera gånger. Önskar henne all lycka och vi sa att nästa år ska vi fira 17mai tillsammans, om vi inte springer Göteborgsvarvet vill säga.

Det vet hon inte om än bara 😉

Nä, livet kan vända fort. Frågan är bara vad man gör åt det?! Jag fick mig en tankeställare själv, då man inser att det kan hända vem som helst när som helt.

Man får lite perspektiv! Ta vara på möjligheterna som bjuds helt enkelt.

Jag har mycket till att skriva, men får spara på krutet. Har en hektisk vecka till sen skall packa en väska full med katetrar och blöjor.

Vi ska till Miami.

-”Hur fan ska det gå?”

Det tänkte jag med, men som allt annat i livet.

-”Det löser sig” 🙂

Återkommer snart igen och tack för att det fortsatt finns intresse av att följa med på resan. Utan uppbackningen och stöttningen jag får, hade det inte funnits en blogg.

..och tack vare skrivandet och ”feedbacken” jag får av den, så underlättar det min vardag.

Jag har inte EN passion i livet, utan jag har passion FÖR livet!

Brollop-kostym-fest-edh